Vad sa Bob Marley?

Det blev för ovanlighetens skull en lång dags segling från St. Lucia och till Bequia där vi susade förbi St. Vincent. St.Vincent går inte seglarna in till längre, om man nu inte absolut måste, eftersom det är en del kriminalitet som de inte verkar få bukt med.  På vägen hade Jessica beställt val och tonfisk och kan ni tänka er, båda önskningarna infriades.

Med god fart så kom vi inseglandes till Bequia just när solen gått ner. Inte alltid optimalt att ankra i mörker på okänd plats men det gick fint och vi låg tryggt och säkert fast. Bequia, som uttalas “Bekui”, var trevligt med hela sluttningarna fulla av Tutti Frutti-färgade hus. Här skulle det då vara lämpligt med en bild på det men Krabban lyckades varken med zoomen samt att hålla kameran still på den gungande båten så ni får hålla tillgodo med lite andra vyer.

Det fanns gott om fina frukt och grönsaker som vi köpte av Rastafari farfar.

Hans yngre kopia på en annan fruktmarknad bjöd Krabban på Mango, gjorde en slags “Rastafari high-five” som går till så att man “krockar” sin knutna näve med den andra personens knutna näve. Sen frågade frukt-killen, “ Do you know what Bob Marley said”? Hmmmm tänkte Krabban, vad kan han ha sagt tro? Kvickt  sa Krabban, “Yes, he said respect!!” “ Öhh, well thats right” sa en något förvirrad frukt-kille, som fann sej och fortsatte “ Yes and he said One Love too”. “Good” sa Krabban, krockade knogarna och gick vidare lämnade frukt-killen och sin Mango åt sitt öde. Efter att ha haft en regnvädersdag med blåst så bestämdes efter ett skepparmöte att Resolute behövde ut och åka. Vi stångade oss runt udden till “Friendship bay” som enligt boken skulle vara fin. Nå, nu var viken inte särskilt “friendly”. Det rullade rejält så vi käkade fruktsallads-lunch och satte siktet på “Snygg-ön” Mustique.

Vi hann precis in och ta en boj innan himlen öppnade sej men som tur var var det bara en stund och sen fick vi en riktigt fin kväll.

Mustique är en privatägd ö där flera kändisar har hus. Det är restriktioner var man får röra sej på ön men vi kunde ta en fin tur efter kusten och inne bland mangroove träden och även ända bort till flygplatsen, för att tulla ut. Kolla in deras coola ”telefonkiosker”.

På vägen träffade vi också på “Skalman”.

Som Jessica sa, “det är en förmån att ha fått komma hit till ön” och det är sant, för att bo på ett litet hotell här så kostar det i runda slängar 10.000 kr/natt, och det är antagligen ett helt mediokert rum så det är väl inte hit vi vanliga åker i första taget. Att komma båt-ledes är dock en fördel, förutom att bojen är dyr, som sagt, helt klart en fördel. Det är verkligen bra utsikt över endel snygga hus tillexempel.

Trevligt och vänligt folk och snygga omgivningar, dessutom så fick vi reda på att här på “Basil’s Bar” där vi sitter för att få wifi och äta en svindyr buffé så är det nästan sista gången, eftersom de ska riva hela bygget i slutet av månaden för att bygga upp det på nytt igen. Kul att vi var här.

Vi är nöja!