Värme fnatt.

Efter att ha svängt höger och lämnat våra vänner så bestämde vi oss för att ta en ankring på ön Rona,  som vi fått tips om av en båtgranne på Irland. En fin segling och, kors i taket, uppehåll fick vi. Ankringsplatsen var skyddad och bra och längst in låg det några båtar.

DSC_0596, Ronda

På ön fanns ett hus, en får-bonde som höll på med diverse byggnationer här och där. Egentligen finns det toa och dusch i land men inte just nu när bonden var i byggtagen. Vi ansåg att vi nu var mycket närmare fastlandet men kan ni tänka er, inte ens telefontäckning fanns det. Åter igen, täckning som på stenåldern. Som vanligt hoppade vi ner i jollen och åkte in till land. Vi hade plan på att gå upp på höjden. Efter 200 m trasslade vi in oss i risbuskar och hittade en stig upp. Ja, där stod vi sen i en ljungbädd, omgiven av ännu lite högre kullar och berg och ingen telefontäckning.

DSC_0586, Ronda DSC_0587, Ronda

Kaptenen och Krabban tittade på telefonerna och varandra. “Äh, vi går ner igen” och så blev det. Det stod ett litet anslag att bonden ville ha ett pund för “landstigning. Det var lite ovanligt och inget som vi sett någon annan stans. En fin och stilla kväll blev det i alla fall. Det var en bra ankring men så snygg som “tipsarna” tyckte var det faktiskt inte enligt våra mått mätt.

DSC_0592, Ronda

Ingen vind betyder motorgång. Ibland fruktansvärt tråkigt och irriterande men den här dagen var det trevligt, bortsett från allt brummande. Resolute gled stilla fram och det var soligt och varmt. Just det, soligt och varmt! Krabban som som vanligt hade klätt dej för Ishavet började skala av sej lager efter lager och strålade i kapp med solen. “Men det är ju helt härligt!” utbrast hon stup i kvarten. “Det verkligen vackert här i kanalen” fortsatte hon.

DSC_0603, Ronda DSC_0608, Plockton

“Nja, alltså det är faktiskt inte en kanal utan ett sund, ” sa  Kaptenen. Perspektiven har verkligen förändrats. Det som förr var stort och långt har nu blivit litet och kort. Efter att ha varit på så mycket stora och öppna hav så känns allt i den Skotska skärgården så nära. Förut var 35 nm långt, idag är det en kort dag.

På färden ner till Plockton, dit vi var på väg, möttes vi av ett helt gäng busiga delfiner och det var fullt med stora feta sälar hela vägen. Man kan nästan förstå att det är säl-rikt när turbåtarna vågar ha sådana här skyltar.

DSC_0620, Plockton

Det var som sagt soligt och varm, väldigt varmt. Krabban hade tillslut bara linne och shorts och fick nästan glädje-fnatt av att äntligen få lite “sommar”. “Men, känner du, vad härligt!” ropade Krabban till Kaptenen. Jo, nog kände han det minsann. “Jag får värmeslag” sa han och hoppade skyndsamt i shortsen. “ Jag hade ju nästan vant mej vid kylan”. Det är sant, efter att ha frusit så länge så var det nästan chockerande att få känna värmen igen.

20196890_10155425400290097_278353309_n

Ankringen i Plockton var snygg och den lilla byn gullig, en bra plats att vara inblåsta en dag. Till och med ett “Harry Potter tåg” kom tuffande förbi rätt var det var.

DSC_0635, Plockton DSC_0633, Plockton DSC_0641

Ja, sen återgick allt till vardag igen och påpälsade fortsatte vi söder ut. Vi hade ett nytt tips på gång. Det finns en, enligt reklamen, gourmé pub, The old Forge, som är Skottlands mest svårtillgängliga pub. Det går inga bilvägar dit men det går att vandra 12 mil eller komma båtvägen. Båtvägen passade oss bra och la till på en av pubens bojar.

På vägen dit passerade vi strömmande vatten, säl-familjer, vackra vyer och en bro.

DSC_0679 DSC_0667 DSC_0656 DSC_0666

Helt plötsligt ser Krabban något i ögon vrån, en örn!! En riktig örnarnas örn, vad den nu kan heta. Vet ni? Krabban var helt lycklig att hon hann fånga den på bild. ”Jag är nästan snabbare än Lucky Luke” sa hon.

DSC_0675

Så är vi framme i viken. Glada i hågen traskar vi in på puben för en pint och eventuellt en bit mat.

DSC_0693

Vi möts av en dryg och näst intill otrevlig typ i baren som med en riktigt trist attityd upplyser oss om att vi inte kan komma “instövlandes” i mitten av juli och tro att vi kunde få ett bord. Till saken hör att det trodde vi inte alls, vi undrade helt snällt och trevligt om det fanns möjligheter till att äta där.  Vi satte oss ner med våra Guinness och Krabban blängde lite då och då på mannen. “Det där är ingen riktig Skotte” sa Krabban och Kaptenen höll verkligen med. Skottarna är fantastiskt trevliga och tillmötesgående. Efter att ha läst alla fantastiska artiklar som lovordade servicen så frågade Krabban om det var “Robertson’s” som fortfarande ägde stället. “Nej, vi köpte det för 6 år sen” sa mannen som visade sej vara någon hotellperson från Belgien. Det förklarar saken tyckte Krabban. Till slut så fick vi ett bord i den tomma matsalen. Maten var inte heller gourmé förresten. Dock ska sägas att det är en mycket fin vik med många välbesökta vandringsleder runtomkring så visst är det värt ett besök, för naturens skull.

DSC_0692

Det där med perspektiv förresten, skaldjur som räkor och kräftor är helt enastående på västkusten och Kaptenen utbrast “ Åh, vad vi ska äta mycket skaldjur när vi kommer hem!” och Krabban kunde bara hålla med. Nu styr vi mot gulliga Tobermory där Kaptenen, av den lokala fiskarens barnbarn, köpte och kokade fina små havskräftor som blev fantastiskt goda. Hoppas pojken sitter kvar på torget i dag och att solen kommer tillbaka. Hoppas, hoppas.

DSC_0213 Mull

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *